Reviews

Utomordentliga solister,magnifikt
klingande sektioner. Världsklass!


Stockholm Jazz Orchestra

Today
(DO Music Records/Plugged)

Stockholm Jazz Orchestra firar 30-årsjubileum i år och ”Today”, inspelat mellan
november 2013 och februari 2014, är det ständigt lika intressanta storbandets femtonde album sedan starten. Det är dessutom både synnerligen helgjutet och angeläget, vilket kanske inte är så märkligt, eftersom bandet innehåller sjutton av vårt lands allra främsta jazzmusikanter – både som solister och ensemblemusiker. På en del sätt för det tankarna till den förnämliga orkester Harry Arnold ledde från 1956 och tio år framåt, det så kallade Radiobandet. Även där satt en stor del av dåtidens jazzelit, varav åtskilliga ledde egna formationer ”vid sidan av”. Harry engagerade också då och då solister och arrangörer från andra sidan Atlanten och lät sina orkestermedlemmar bidra till repertoaren med egna kompositioner och arrangemang.

Av de nio nummer som utgör ”Today” är sju komponerade och fyra arrangerade av nuvarande, eller tidigare, medlemmar i SJO. Plattan rivstartar med ett rykande, mycket fräscht opus, ”Under the Surface”, av Håkan Broström, som tidigare brukade ingå i orkestern. Här briljerar Bertil Strandberg med skönt trombonspel. Samme Strandberg visar också upp sig med den äran i Joe Calderazzos vackra ”Oracle”, oerhört begåvat arrangerad av orkesterns basist Martin Sjöstedt. Men huvudperson i just det numret är ändå Gustavo Bergalli, som spelar ljuvligare trumpet än de flesta på den här planeten.

Alldeles utsökt solospel bjuder även tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist på i sina egna två kompositioner ”Do We Dance”, i arrangemang av Mike Abene, och balladen ”Home”, som faktiskt har lite smak av Värmland, där den Almqvistska vaggan en gång stod. Andra solister som glänser är altsaxofonisten Fredrik Kronkvist, orkesterns senaste tillskott, i sin egen ”Reborn by the Blues”, arrangerad av Martin Sjöstedt, tenorsaxofonisten Robert Nordmark, barytonsaxofonisten Fredrik Lindborg och alltid lika hörvärde trumpetaren Magnus Broo. Magnus är speciellt till sin fördel i Jim McNeelys ”In This Moment”, där han för omväxlings skull ägnar sig åt att tolka en ballad. Annars brukar det ju vara gasen i botten som gäller för Magnus. Även originelle trombonisten Peter Dahlgren visar förstås upp sig vid solistmikrofonen ett par gånger liksom gitarristen Ola Bengtsson och pianisten Daniel Tilling, som förmodligen inte kan spela dåligt hur han än försöker. Johan Hörlén, till vardags hemmahörande i Köln, är huvudperson i sin egen ”Kwartier Lateng” och man förstår varför han numera är en av Europas mest eftertraktade leadaltar.

Trots alla utomordentliga solister är det ändå orkestern som helhet som gör att man tar ”Today” till sitt hjärta. Alla sektioner klingar magnifikt och rytmgruppen, med Tilling, Bengtsson, Sjöstedt och fantastiske Finlands-importen, trumslagaren Jukkis Uotila, är rena dynamiten. Världsklass!
Fredrik Norén, som förutom att han spelar leadtrumpet också är den som tagit som sin livsuppgift att administrera, hålla ihop och lansera Stockholm Jazz Orchestra, borde förstås få ett Polarpris eller något liknande. Det kunde förresten även Åke Linton få. Det är han som har stått för den perfekta mixningen – på den här skivan liksom på så många andra.
Jan Olsson

Recension i OJ mars 2014 (pdf)

Recension i OJ april 2013 (pdf)

Jazz Journal (UK), 2014:

SJO_JazzJournal

———–

digjazz.se, 2012:

Storbandsjazz med personlig touch och en uppsjö av starka solister

Jukkis Uotila &

Stockholm Jazz Orchestra       

The Music Of Jukkis Uotila
(KS Jazz/www.jukkis.com)

Den här skivan är ett enda stort utropstecken. Sällan får man möta ett storband med så många starka solister plussat med energiladdat ensemblespel. Genom Jukkis Uotilas kompositioner och arrangemang har SJO förvissat sig om en personlig touch som danades när de plockade in pianisten Göran Strandbergs alster i repertoaren. Tidigare var det förnämligt tolkad musik av bland annat mästarskrivare som Thad Jones, Bob Brookmeyer, Jimmy McNeely och Bob Mintzer som utgjorde basfödan. Nu är det Jukkis material som puffar på profilbyggandet. Han är också bandets suveräne trumslagare och han är även en mycket hörvärd pianist i flera nummer. Daniel Tilling intar hans plats i tre av melodierna.

Det är sällan man som här får uppleva ett storband med en sådan uppsjö av starka solister. Till de svenska spelarna skall läggas välmeriterade ledsaxen Dick Oatts vars alt och sopransaxspel verkligen ger musiken karaktär såväl solistiskt som i ensemblepartierna. Rörsektionen är mycket välkomponerad . Där finns också altsaxofonisten Magnus Blom, tenoristerna Karl-Martin Almqvist och Robert Nordmark vilka lämnar från sig flera starka soloinsatser som i den inledande omtumlande Avenida. Här piskar Jukkis fram bandet med sitt vassa spel och inte bara här. Gäller också hans delikata pianosolo. Barytonsaxen tillhör Fredrik Lundborg som hörs som basklarinettist i Chorale. Vilken röravdelning!

Trumpetsektionen är något extra där ledaren Fredrik Norén omgärdas av Karl Olandersson, Gustavo Bergalli och Magnus Broo. Samtliga solister av högsta dignitet. Lyfter gärna fram Gustavo för spelet i No Regrets där man också kan njuta av Daniel Tillings njutbara fraser. Trombonister är leadern Bertil Strandberg som är solist i Loopy Loop.
Karin Hammar har samma position i Isla De Angeles. Magnus Wiklund gör en förnämlig insats i Out In Left Field. Han är verkligen på väg till ett stort genombrott. Bastrombonen hanteras tryggt av den rutinerade Anders Wiborg

I orkesterns välsnidade komp ingår förutom Jukkis och Tilling basisten Martin Sjöstedt som levererar starka insatser i Chorale och i den vackert arrangerade Quiet Authority. Tilläggas skall att Rafael Sida är percussionist i två inslag.

För mig blev Jukkis skräddarsydda kostym till SJO en av de senaste årens största upplevelse inom den modernare storbandsgenren. Skivan tål att jämföras med många av de storbandsproduktioner som korsat Atlanten.

Göran Olson

————-

allaboutjazz.com, 2008:

Stockholm Jazz Orchestra

Plays Stockholm Jazz Orchestra

To help erase any lingering doubts that (many) European big bands can stand their ground against the best America (and Canada) have to offer, here’s the world-class Stockholm Jazz Orchestra (no doubt about that) performing eight marvelous original compositions written—and in one case arranged—by members of the ensemble.

The SJO enters swinging on trumpeter Peter Asplund’s “The Prowlers” (arranged by alto saxophonist Magnus Blom) and shows its astuteness and versatility throughout. Celebrated pianist Jim McNeely, who has spent considerable time guiding the orchestra (and may still be doing so, although that isn’t mentioned anywhere), scored trumpeter Magnus Broo’s throbbing “Cochise,” lead alto Johan Horlen’s graceful “Sarimner’s Waltz” and tenor Karl-Martin Almqvist’s pensive “O.D.,” while the well-known American tenor star Bob Mintzer did the same for bassist Martin Sjostedt’s easygoing “Mondeo” and trumpeter Gustavo Bergalli’s boppish “Dedication.” The diaphanous “Just Being” was written by lead trombonist Bertil Strandberg and arranged by brother Goran, a former pianist with the SJO, while the flag-waving finale, “Avenida,” was composed and arranged by drummer Jukkis Uotila, an imposing presence in the orchestra’s blue-chip rhythm section.

Even though the ensemble is in the forefront much of the way, there’s ample space for personal expression, territory that is eagerly claimed by trumpeters Asplund, Bergalli and Karl Olandersson; trombonists Strandberg, Magnus Wiklund and Peter Dahlgren; tenors Almqvist and Robert Nordmark, alto Horlen, bassist Sjostedt, pianist Daniel Tilling and guitarist Ola Bengtsson. Strandberg is featured on “Just Being,” tenors Almqvist and Nordmark with Uotila on “Avenida.” Asplund is a standout on “Prowlers,” as are Tilling and Horlen on “Sarimner’s Waltz,” Bergalli and Wiklund on “Dedication.”

Captivating music wonderfully interpreted by one of the world’s most accomplished jazz orchestras.

Jack Bowers

———-

Kristianstadsbladet, 2011:

Stockholm Jazz Orchestra

Hässleholm kulturhus, 8 februari.

Höghaltigt jazzsväng

Det finns storband och det finns storband. Flertalet inskränker sin framfart till beprövade tongångar och snuttifierade soloinsatser.

Man kan också göra som tjugofemårsjubilerande Stockholm Jazz Orchestra, där halva bandet denna kväll framträder som fullfjädrade kompositörer till repertoar utan slitage men med gott om utrymme att sträcka på de improvisatoriska benen.

Upplägget bygger på ambition och perfektion. Här finns högkaratiga solister, väl samtrimmat sektionsspel – med suveräne trummisen Jukkis Uotila som betydelsefullt rytmiskt nav – och rutinerade överenskommelser.

Det finns också avigsidor. Stint notläsande hämmar kontakten med publik och medmusiker. En del artificiella harmoniföljder framstår som rätt grå underlag för solisternas utflykter. Flertalet av dem spelar flyhänt och logiskt men utan att särskilt ofta tänja på några harmoniska eller stilistiska gränser.

Magnus Broos avvikande trumpetestetik och Ola Bengtssons indianbluesgitarr i Broos “Cochise” blir välgörande stänk av variation.

Gustavo Bergallis lyriska trumpet i Uotilas klangmättade ballad “No regrets” är kvällens dyrbaraste pärla. Bland sektionskamraterna fäster jag mig också vid Nils Jansons vackra solo i hans egen sorgmodigt filmiska “Too little too late”, liksom vid Karl Olanderssons svängiga frasering i Martin Sjöstedts Monk-smittade “Pride”.

Bland tromboninsatserna minns jag gärna Bertil Strandbergs välformade retorik i hans tankfulla samba “The source” och Magnus Wiklunds virtuosa solo i Bergallis snabba “Dedication”.

Håkan Broströms sopransax låter hans egen “Under the surface” snarast svämma över av inspirerad energi. Tenoristen Karl-Martin Almqvist är en riktig historieberättare i egna “Do we dance”. Trygg och moget tillbakalutad lyckas han och den glödande angelägne instrumentkollegan Robert Nordmark driva Uotilas hårdsvängande “Avenida” till kvällens sista höjdpunkt.

“Swingparty” stod det i programmet. Det stämde förvisso ganska bra på den duellen, men som sammanfattning av tisdagens konsert kan ordet ändå tyckas lite futtigt. Vi fick musik av högre halt än så.

Sven Bjerstedt

———

Cadence, 2008:

There’s nothing ersatz about [The Stockholm Jazz Orchestra], and on this CD, each original has a clearly defined mood, tempo, and effect. “The Prowlers” shows how to get the most out of a simple line with effectively dra- matic relations between horn soloists and shifting backgrounds. The pieces are all originals by members of the SJO and the composerof each one solos on it, often to great effect. “Sarminer’s Waltz” has a delicate flavor, effectively reminiscent of Gil Evans without imitat- ing his gestures. Some of this is perhaps due to fine arranging of the originals by Bob Mintzer (two) and Jim McNeely (three), but the arrangements by Blom, Strandberg, and Uotila are equally con- vincing. And a performance such as “O. D.” could teach any Jazz big band a great deal about dynamics and the interplay possible between a horn soloist, the rhythm section, and the other horns. “Just Being” is a lovely meditation for and by Bertil Strandberg; again, soloist and ensemble graciously complement each other. The CD is splendidly performed and intelligently conceived.

———–

digjazz.se, 2009:

Göran har på ett förträffligt sätt blandat konfekten

Stockholm Jazz Orchestra                     

The Ikaros Suite

by Göran Strandberg

(Sittel/Naxos)

Jag har ofta efterlyst ett personligt material när Stockholm Jazz Orchestra  spelar. I många år höll de sig till amerikanska toppskrivare som Thad Jones, Bob Brookmeyer, Bob Mintzer och Jim McNeely. Men mönstret när dåvarande pianisten Göran Strandbergs skrivkunnande togs i besittning på skivorna Lakes och Sailing stärkte bandets profil. Vore konstigt annars med de skickliga musiker och solister som ryms i bandet. Göran är ej längre orkesterns pianist utan fungerar som SJO:s huvudarranggör och kompositör men han låter sig ändock höras i den avslutande Coda. Daniel Tilling är nu bandets pianist – ingen dålig ersättare.

Görans penna har format tio nummer som håller mycket hög klass. Trots att bandet är fyllt med bra solister har han blandat konfekten på ett förträffligt sätt där solisterna får ett stort utrymme i sina nummer.I Horisonter inleds exposén med Karl-Martin Almqvist tenorsax. Han kommer även igen i Solfjäder och Dans. Stafettpinnen går över till Johan Hörlén i Gnistet. Han har här bytt leadalten till sopransax som också lyfts fram i Ikaros. Hans altsax hörs i Snålblåst där även Karl Olandersson spelar trumpet. I Vingar delar trombonisten Magnus Wiklund och tenoristen Robert Nordmark huvudrollerna. Peter Asplunds trumpet ger färg i Mellanmarsch. Inne på trumpetsektionen är den verkligen imponerande med ypperligt lead av bandledaren Fredrik Norén. Med är också Nils Janson.

Trombonerna leds elegant av Bertil Strandberg som är solist i Rumi, Rumi. Magnus Wiklund är redan nämd de övriga är Magnus Svedberg och bastrombonisten – tubaisten Erik Eriksson. Utöver de redan uppmärksammade saxofonisterna ingår också altsaxofonisten Magnus Blom och barytonisten Neta Norén, båda dubblerar med klarinetter.

Det vältrimmade och flexibla kompet med Tilling, gitarristen Ola Bengtsson, basisten Martin Sjöstedt, trumslagaren Jukkis Uotila och percussionisten Ola Botzén håller en imponerande hög klass. Därmed bevisas att SJO förmodligen är landets intressantaste storband med jazz i fokuset. Synd bara att de inte har ett bättre ekonomisk stöd från landets kulturorganisationer.

Göran Olson

——–

digjazz.com, 2013:

Personligt komponerat och arrangerat.

Högklassigt storband med toppsolister.

Stockholm Jazz Orchestra

In The Blink Of An Eye
The Music Of Martin Sjöstedt
(Connective/Plugged)

Det har mer eller mindre rasat in verkligt intressanta svenska storbandsskivor det senaste året. Här kommer ytterligare en som lyfter fram basisten och pianisten Martin Sjöstedts gedigna arrangeringsförmåga. Av skivans sju kompositioner har han komponerat fem. Samtliga titlar har han arrangerat på ett tilldragande personligt sätt som retar aptiten. En sådan lyckad skivdebut som skrivare är det inte många förunnat att göra. När han därtill har ett högkvalificerat storband med många toppsolister att ta sig an sin musik är det bara att buga och ta emot. SJO:s solistavdelning har alltid legat på topp och varit ett varumärke. Vad som saknats tidigare har  varit musik komponerad av bandets egna medlemmar med några undantag. Avsaknaden håller nu på att repareras genom Martins stringenta pennföring.

Mäktig är den inledande Pride där Martins klangmosaik studsar mot det sinnrika rytmiska mönster som kompet skapar. Det ger Karl-Martins tenorsaxspel lyft och näring. En mer walkingrytm tillförs under Karl Olandersson solo. Mjukt flygelhornspel kommer från bandets ledare Fredrik Norén i Aviation. Där kan man även njuta av Johan Hörléns magnifika sopransax. Häftig är El Bueno som går i sjufjärdedels takt. Där gör kompet verkligen ett taggat jobb. Bra insatser kommer från Karl Olandersson och altsaxen Fredrik Kronkvist. Arrangemanget skall lovprisas. Jukkis Uotilas trumbehandling ger bandet en inspirerande stadga som känns ut i fingerspetsarna. Ett välformulerat solo levererar trombonisten Magnus Wiklund i Good To Be som Karl-Martin Almqvist skrivit och som även visar upp ett pondusfyllt tenorsolo. I slutänden har de två en rolig ”munhuggning”. Martin har även lånat in Winston Mankundas Yakal’ Inkomo där han öppnat ytor för Magnus Broos eldiga trumpet och Karl-Martins tenor.

Pianisten och arrangören Jimmy McNeely ger Martin sin hyllning i In The Blink Of An Eye. Kompositionen har en hetsig aggressiv karaktär. Här är Jukkis Uotila en katalysator som ger solisterna Robert Nordmark tenor, Magnus Broo trumpet och Fredrik Kronkvist altsax en backning som känns ut i fingerspetsarna. Jukkis kan utan svidare räknas in bland instrumentets främsta med sin fantasirika variationsförmåga. Såväl i ensemblespel som solistiskt. Han kreerar musik in i minsta detalj.

Blues delar Johan Hörléns sopransax soloutrymme med Martins mäktiga bas och Fredrik Lindborgs korniga barytonsax. Johans sopran ger för övrigt arrangemangen en extra knorr. Martin har slopat den konventionella saxsektionen med två altar på topp. Ett grepp som tål att upprepas. Att Fredriks jordnära spel träder in i handlingen är ett stort plus. Han är som skapt för instrumentet.

Vad jag saknar är soloöppningar för Gustavo Bergallis trumpet och Daniel Tilling piano. Så kan det tydligen bli när det vimlar av solister av hög klass i ett storband. Men skivan får betygskalan att gå i topp inte minst genom Martins strålande skrivjobb.

Göran Olson

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: